Banalitet i en mening

För Flaubert kunde ämnet för en roman vara ett ” ingenting ” av alldaglig banalitet, skriver Mikael van Reis om romanen.

Jag tänker på faster Olga: ” Tror du att det fanns en enda hederlig människa under Stalintiden? ” Och på vad Hannah Arendt sa om ” Ondskans ohyggliga, outsägliga, ofattbara banalitet ” i ” mörka tider ”.

För Flaubert kunde ämnet för en roman vara ett ” ingenting ” av alldaglig banalitet, stilen skulle ändå lyfta berättelsen till ett ” allt ” som litterär konst.

År 1958, alltså innan hon undersökte ondskans banalitet i rättegången mot Eichmann, formulerar Hannah Arendt i ” Bildningens kris ” den originella åsikten att det är alla föräldrars plikt att skydda världen från sina barn, det vill säga skydda världen från att köras över och förstöras av anloppet av allt det nya som bryter ut med varje ny generation.

På samma sätt, menar Gregos, blir ( politisk ) konst utan fantasi en banalitet.

" Monstruös poetisk banalitet " - det sades utan tvivel i krigarens lovliga avsikt att såra och döda.

Även Allendes släktkrönika skälver och rister, med hennes känsla för starka effekter och tragik får all banalitet att stryka på foten.

Monstruös poetisk banalitet?

ATT SKRIVA ATT Margaretha Krook är lysande är en ren banalitet.

Främst beror haveriet på stilnivåernas banalitet, på klichéfylld personbeskrivning och ytlighet.

Hon framstår som ett tragiskt exempel på den " ondskans banalitet " som till exempel Hannah Arendt skrivit om - och hennes historia rymmer dessutom en personlig hemlighet som Schlink skickligt, men till en början dolt, låter bestämma hennes öde.

Humoristisk banalitet

Han är en poet på samma våglängd som årets Nobelpristagare Wislawa Szymborska, eller som Werner Aspenström och Göran Palm, för att associera till våra inhemska mästare i den " magiska banalitet " som Sorescu såg som målet för sin verksamhet som poet.

DEN VIRTUELLA VERKLIGHETEN är ett modebegrepp: den möjliga och tänkbara värld som massmedia och IT kan bygga upp som en skärm mellan oss själva och " " livets förföriska banalitet " ", för att tala med Thomas Mann.

Mitt i sin banalitet håller melodierna.

Det är fräscht, inspirerande och har ingenting av den beklämmande kletiga banalitet som ibland kan drabba melodier som Bali Hai ( South Pacific ), Oh, what a beautiful morning ( Oklahoma ) eller I have dreamed ( The King and I ).

Men om Joakim Forsberg inte är dialogernas mästare eller riktigt klarar den svåra balansgången mellan enkelhet och banalitet, så är grundtonen i hans roman i alla fall befriande nedtonad och sympatisk.

Sorg och banalitet.

I dem skådar vi den nakna samlingen i all dess banalitet, där föremålens varukaraktär är lika med deras vara, är deras karaktär.

Vladimir Nabokov inleder Tala, minne, ett slags självbiografi, med den sorts banalitet som alla hans läsare vet att man inte får låta sig invaggas i säkerhet av: ” Vaggan vaggar över en avgrund, och sunda förnuftet säger oss att livet är bara en kort ljusspricka mellan två evigheter av mörker. ”