Bemödande i en mening

Conatus ( av latinet: ansträngning; bemödande; impuls, benägenhet, tendens; bedrivande; strävan ) är en term som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ett ting att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv.

Härmed får jag vördsamt tillkännagifva, att jag öppnat blomsterhandel uti herrar Josephsson & Lefflers hus, hörnet af Östra Hamn- och Drottninggatorna, n:r 37, och rekommenderar mig hos den ärade allmänheten med smakfulla buketter, kransar, guirlander, blommande kruk- och bladväxter; och skall det städse vara mitt bemödande, att med reel och prompt betjening innesluta mig i den ärade allmänhetens hågkomst.

Under 1600-talets första hälft började René Descartes ( 1596 – 1650 ) utveckla ett mer modernt, materialistiskt conatusbegrepp, beskrivande den som ” en aktiv kraft eller tendens hos kroppar att röra sig, uttryckande Guds kraft. ” Emedan man under antiken hade använt termen i ett strikt antropomorfistiskt avseende liknande frivilligt ” bemödande ” eller ” kämpande ” för att uppnå vissa mål, och medeltida skolastiska filosofer har utvecklat en uppfattning om conatus som en mystisk inneboende egenskap i ting, använder Descartes termen i en något mer mekanistisk bemärkelse.

Utan att stamma eller söka ord övergick han till kungens agerande som han skildrade med stor försiktighet, uppenbart bemödande sig att inte begå majestätsbrott.

Då Napoleon III:s bemödande att rädda Kyrkostaten genom att förmå påven till eftergivenhet misslyckades och Garibaldi tagit Sicilien och Neapel, inryckte en sardinsk här med Napoleons bifall i Marche och Umbrien och under Enrico Cialdini slog de den påvliga hären under general Lamoriciére vid Castelfidardo 18 september.

Duett för kannibaler är nämligen ett stillastående och hårt konstruerat förstlingsverk, ett bemödande som låter flertalet av de medverkande spela kvasiintellektuell kasperteater och som ger publiken talrika tillfällen att gäspa käftarna ur led. "

Och härtill kom slutligen att Tegnér framställde rent allmänmänskliga förhållanden, till exempel kärleken utan allt bemödande att ge dem en bestämd tidsfärg.