Dödsblek i en mening

I det här ljuset var hennes hy ljus utan att vara dödsblek, hennes bröst var fasta och runda och hennes fem, sex överflödiga kilon var koncentrerade till höfterna och låren och såg inte alls tokiga ut när inte kläderna stramade runt dem.

Han var dödsblek i ansiktet, hans ögon stod tomma och stela.

Dom var breda och svarta, dessa hängslen, och inte ens från bordets andra sida kunde man missa det mönster i en dödsblek vit nyans som var broderat på dom: en dödskalle med korslagda benknotor, upprepat gång på gång.

Juliana reste sig, dödsblek.

Man gick i stora salar och underliga svalgångar och små skrubbar och ingenstans fanns annat än den blygrå väggfärgen och fröken Holms fräscha sommarsöndagsklädsel att se på, möjligen någon dödsblek Frödingbyst och någon kastad krycka från någon undergörares mottagningsrum.

Men hon stod där och stirrade förbi honom ut i tomma intet; hon verkade drogad, tom, dödsblek.

Frau Prager var dödsblek, ögonen var slutna, hon visade knappt några livstecken.

Till höger i bilden avbildas Jungfru Maria som är dödsblek i ansiktet och tycks vara på väg att svimma.

Dagen efter slaget, då den segrande jarlen hade slagit läger på stranden under Vartdal söder om slagplatsen, såg han en dödsblek man stå vid tältöppningen.