Domna i en mening

Men tycktes domna bort ibland: som om han flydde eller flög nånstans där smärtan försvunnit.

Sedan började armen domna bort; Magnus kunde inte bedöma hårdheten i skott och passningar; till slut var armen helt förlamad.

Bara när sorgen kommer över mig väldigt plötsligt och jag till varje pris måste domna bort, fort.

Det var obekvämt och hon försökte byta ställning för att inte benen skulle domna.

Och det finns de som är så rädda att de inte går till tandläkaren alls, och som till sist får sövas med narkos inför en tandläkarbehandling eller domna bort en stund med hjälp av lustgas.

... det ska knaka och brista och frysa och tina, och ibland dansa, ibland krypa, ibland domna men fortfara att nosa sig fram, som det levande gör, som det vill med oss.

Jag glömmer inte de bandvagnar till värkar som maniskt manglade magen, fick mig att kissa på golvet, kräka galla, bröla som ett urtidsdjur och stundtals domna bort i en dimma.

Ett litet dunderpaket som får käken att dra ihop sig och tungan att domna på samma sätt som när man fått tvål i munnen.

Hector återkallade Doras förfärade skrik när hon upptäckt honom med kniven i bröstet den där eftermiddagen när han för första gången ville pröva hur det kändes att domna bort.

Smärtorna tycktes domna om en stund.

Inbundna böcker är oftast mer lättlästa, även om lillfingret brukar domna av ansträngn...

Gammel-tv:s huvuduppgift har blivit att tillfredsställa vårt behov att för en stund slippa tänka, slippa välja, slippa bli överraskade och bara domna bort i tv-soffan.

När det är blött behöver det inte vara så kallt för att man ska domna bort, sade Eriksson.

Och vinter var det, och så kallt att jag också började domna bort, jag måste ner i havet igen, ner i mitt element, i djupet, där jag simmade allt längre ner mot botten och såg sjunkna skatter glittra i dunklet, ner och ner tills jag såg ett stort mörkt skeppsskrov, gigantiskt och halvt övervuxet, och där i skeppsbuken gapade ett jättehål och därinne bodde... vad?