Dyscha
SUBSTANTIV
  1. låg, enkel ligg- eller sittsoffa med lösa dynor utan ryggstöd och armstöd

Dyscha i en mening

"

" Där finns en dyscha ", fortsatte han.

Källa: ROMI
"

Han han hyrde av hade låtit en dyscha vara kvar, ett litet bord, ett par stolar.

Källa: ROMII
"

Någon gång måste jag uppsöka psykoanalytikerns dyscha för att hypnotiseras och ge en förklaring.

Källa: ROMII
"

Sten hade det inte alls så stort, men Johan kunde få sova på en dyscha i vardagsrummet.

Källa: STORSUC
"

Han har legat på den store mannens dyscha!

Källa: STORSUC
"

Min egen dyscha.

Källa: ROM99
"

Jaså, fröken Baum har ingen dyscha?

Källa: STORSUC
"

Bakom skrivbordet stod en smal dyscha där han för tillfället tillbringade sina nätter.

Källa: ROMII
"

Men så långt hade jag gunås inte kommit ännu, där vi satt på min dyscha och stirrade var och en in i sitt halvdruckna vinglas.

Källa: ROMII
"

Genom att inte möta varandras blickar utan se åt samma håll, med patienten liggande på en dyscha och analytikern sittande bakom huvudändan, kan de två mötas i en inre värld och få en mycket närmare kontakt än om de suttit mitt emot varandra, berättar psykoanalytikern Johan Norman.

Källa: PRESS95
"

Säg mig, har fröken Baum någon dyscha?

Källa: STORSUC
"

Det var inte alltid märkbart, utan samma dyscha och slitna bord, nötningar i korkmattan.

Källa: ROMI
"

Men det där är ju ingen dyscha!

Källa: STORSUC
"

" Lägenheten " visade sig vara ett nödtorftigt möblerat kyffe i en förort, där han låg halvklädd på en obäddad dyscha, orakad och vanvårdad, med tomma ölbuteljer utspridda i våningen.

Källa: ROMII
"

Jag låg på en dyscha i salen, som var genomgångsrum.

Källa: ROMI