Grätten i en mening

Grusgången glimmar sina sköra isflak, småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin Vintergren synande årets skörd av Höstlöv vackert rullade i frosten Står slut, ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan, och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför Nedan mörkret, nylagda snödrivor i blåbleka Vinterkvällen.

Ja, arbetet är det väl inget fel på, familjen Eriksson är inte grätten och har aldrig varit.

Det mesta fick tålas och jämkas och gå an nu för tiden, att va grätten på livet gick inte för sig.

Arg och grätten för jämnan.

Han biträdde folk vid tinget, var inte grätten som advokaterna utan tog sig an även sådana som fångat fasaner med råttfälla och hämnats på grannen genom att gräva ner älgkadaver utanför köksfönstret.