Gruffa i en mening

När ni pensionärer har det så bra att ni kan resa fritt stora delar av dygnet, kan ni väl betala, utan att gruffa, om ni vill stanna en stund extra vid badet eller i stan.

Jag blev bevars journalist, började gruffa på sportkolleger som i tid och otid använde olympiad när de avsåg olympiska spel.

Det är i alla fall bättre än att stå och gruffa i gathörnen!

Men helgens dramatik utspelade sig i lördags när Jonathan Berg började gruffa med en Nordsjälland-spelare.

Han började iofs gruffa runt vid 3-snåret men somnade om efter bara lite klappande på ryggen, han vaknade aldrig helt och vi behövde inte gå upp och bära runt honom.

Hälsa svärmor; och gruffa inte för mycket med henne, det skadar öronen på lille pojken.

Vissa spelare ( särskilt forwardar ) har samtidigt en speciell roll i sitt lag att genom sin egen personlighet exempelvis vara lite temperamentsfull och gruffa, provocera motståndare eller vara den som tar på sig grovjobbet framför motståndarmålet för att i huvudsak skymma sikten för motståndarmålvakten.

Men några bland de köande, som inte sett till hjälp sedan det stora skalvet för över en vecka sedan, förlorade tålamodet och började gruffa.

Att vi inte ska komma och gruffa om gruppisar och dom där vansinniga säljbreven...

Firman gick visserligen bra -- men den blev aldrig större och affärsbekanta brukade gruffa om missade chanser.

Jag hade dock envetet bestämt mig för att han skulle badas på grund av spyorna han lagrat i halsvecken ( myys ) det senaste dygnet, och även om badet uppskattades av vår lilla fanns det många anledningar, om än okända för den oförstående mamman, att gråta och gruffa efteråt.

Sedan han konstaterat att rutinen följts till punkt och pricka, att det inte finns något att gruffa om, beordrar han Jonna högdraget att bli serverad i köket.

Alla skrattade och " Torkan " och Bosse började gruffa igen.

Han drar sig en bit in i sitt bibliotekstält när ockupanter och hemlösa, som vanligtvis bor på parkbänkarna, börjar gruffa med varandra.

Systerdottern hade lekt så tyst, kören hade kommit in i en först sentimental, sedan dramatisk stämning av hennes närvaro, hennes lågmäldhet ( som om hon hade varit svag, kanske rakitisk ), han hade förelagt kören uppslitande stycken, som egentligen skulle ha passat bättre vid långfredag, och trott att de skulle gruffa åtminstone litet om det där, trott att de hellre skulle ha velat sjunga hymner om grönska, tack gode gud för denna rika värld; men systerdotterns närvaro hade påverkat dem i riktning mot tårarna och blodet och det dunkelt heta, gråa, de hade väl inte riktigt vetat vad hon var för ett barn, han hade inte berättat och de kanske hade tänkt på henne som hans hemliga dotter, hans allra djupaste hemlighet, och att han hade henne som till låns en ljuv och bitter tid, därmed påmind om gammal kärlek, om fruktsamhet, om att övergivas.