Kuslig i en mening

Ibland händer det att sådana där korta meddelandet anlöper med en precision som är nästan kuslig.

Liksom i " Backwards Scated Figures " - tjugo buktiga ryggtavlor i brons som vilar direkt på underlaget och visas på Kulturhusets terrass - frambesvärjs en lätt kuslig närvaro av väsenden från en värld som liknar vår egen men ändå är annorlunda.

Bosch kände sig kuslig till mods; det väckte minnen av de handgrävda tunnlar han krupit genom i Vietnam.

Stämningen är tät och kuslig, Ernst-Hugo Järegård, Kirsten Rolffes och de andra är lysande i sina roller.

- Visst är den kuslig ibland.

Han säger att han vill se London Dungeon nästa gång vi kommer till London, en attraktion som enligt ryktet ska vara alldeles särdeles kuslig.

Argumentationen speglar dessutom med kuslig precision den rådande politiska fixeringen vid kön, snarare än klass.

Det var då varmluften undvek Sverige med närmast kuslig precision, som SMHI uttryckte saken.

Det finns en kuslig köld över människovärlden, som märks på många sätt.

Allt får en kuslig dimension.

The woman in black är spännande, kuslig och faktiskt också rolig, skriver Mikaela Blomqvist.

Den är kuslig, och samtidigt får läsaren en chans att dra på munnen ibland.

Rangströms sekelskiftesmättade, introvert expressiva skuggspel Notturno på E T A Hoffmanns maner fick i Talekvartettens version starka undertoner av demoni, en värld av mättade men undanglidande klanger av kuslig intensitet.

För övrigt är associationen till Sjöwall-Wahlöö helt korrekt: på samma sätt som i deras sena romaner, ger den närmast övertydliga politiska hållningen Manchette en kuslig - och konstnärligt mycket effektiv - distans till det han skildrar.

I det sista kvällsljuset såg världen kuslig ut, som om den snart skulle uppslukas helt och hållet av natten.

Den första halvan är kuslig, laddad med en dov, hotfull, atmosfär och verkar nästan vara berättad i svartvitt, trots färgen.

Men en kuslig typ vid namnet Mastemann kommer varje gång och återinrättar våldets ordning.

Försmådd äger kanske inte samma hypnotiska suggestivitet som Albatross, men den här gången ger Gunnarsson sin svarta, burleska humor friare tyglar, vilket inte gör Ingvars väg mot nollpunkten mindre kuslig.

Och när dramat når sitt slut blir medielogiken kuslig.

Och en dag, en alldeles vanlig dag, kanske man till yttermera visso upptäcker att inte blott vägen och det omgivande landskapet utan till och med ljuset och horisonten har en nästan kuslig likhet med det man så envetet har strävat efter att lämna bakom sig.