Kvidan i en mening

Den synliga tungans tal och rop och kvidan och sång och bön är den osynliga tungans sändebud -- utan dem vore den dolda, hemliga tungan stum.

En svag orgelton som lät som en kvidan, ungefär.

/ Hörde du oss, / I skorstenspipan om höstkväll / I kaklugnsluckorna, / I fönsterspringan, / Då regnet grät ute på takplåtarne, / Eller i vinterkväll / I snöig furuskog / På blåsiga havet / Hörde du jämmer och kvidan / I segel och tåg... / Det är vi, vindarne, / Luftens barn, / Som ur mänskobröst / Dem vi gått igenom, / Lärt oss dessa kvalens toner... ” Den som vill lyssna på det örat, kan förstås än i dag höra mänsklighetens samlade våndor i vindens vinande.

Hon flämtade till, flämtningen blev till en kvidan.

Han stack in ett finger i buren, och trots att han inte nådde in till att röra vid djuret lät det höra sin kvidan; fortsatte genast att äta, gjorde ett uppehåll och kved, tog ett nytt maskrosblad och snaskade i sig, snabbt och oupphörligt.

En jämmer och kvidan, ett snyftande flöde av tårar som sprängde i hela hennes kropp; benen bredvid honom ryckte och slet.

Av vanliga statliga ämbetsverk och deras befattningshavare har regeringen rätt att förvänta sig att de utan kvidan och kritik rättar sig efter regeringens riktlinjer för verksamheten.