Lakonisk i en mening

Moderns vardagsterror mot dottern beskrivs på ett återhållsamt vis med en lakonisk blåton som tecken för att sorgen och ursinnet sträcker sig in i det ordlösa.

I Andreas Korsárs fall utgör hans avskalade motiv ett slags lakonisk realism.

Hon beskriver känslan i Åsen som lakonisk och en aning förtvivlad.

Även jag brukade spå mig hos en lakonisk indier.

Fint iakttagen, lakonisk, dräpande.

Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.

” Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.

Den nya boken är en primärkälla: välskriven, lakonisk och ibland drakonisk kastar den med psykologisk skarpsynthet ljus över de starka laddningar och motsättningar som låg inbyggda i relationen mellan Arendt och Heidegger.

Stig Claessons stil är lakonisk, tuktad, rent av avskalad i bästa hemingwayska anda; människa och landskap tar form i orden, nyanserna, i de exakta replikerna.

En lakonisk poesi där det mesta är outsagt och står mellan raderna behöver inte vara oåtkomlig.

Jan Brunius val är en silverkaffekanna av Johan Bergengren ( 1764 ) med lakonisk kommentar: " Jag tycker den är snygg ".

Dialogen är rättfram och får ofta en humoristisk grundton, just därför att den är så lakonisk, osentimental och förbluffande uttrycksfull.

Katarina Fägerskiöld är sjuksköterskan som nu romandebuterar med Åsen, en korthuggen, svart och lakonisk berättelse om landsbygdens Västergötland.

Berättardrivet och spänningen i kombination med coola repliker, inga onödiga utläggningar och lakonisk humor gjorde att Elmore Leonards hårdkokta deckarromaner mer eller mindre skrek efter att bli filmade.

Kerstin Persson i Stockholm är mer lakonisk: " Du kan väl i alla fall säga Hej då! "

Med torr, lakonisk humor i skrönans festliga form förs en stillsamt underfundig samtidskritik.

Stig Claesson beskriver det svenska vemodet, ångesten och neuroserna; i allt han skriver finns en sorts lakonisk sorg.

Han är sig själv nog, en Sisofys som odlar en lakonisk ensamhet.

Observant och fyndigt välformulerat kontrasterar hon olika perspektiv, ibland med lakonisk ironi.