Rapsodisk i en mening

Den pendlade från rörig och rapsodisk till nästan dokumentär.

Samlade i en bok formar de sig dock till en rapsodisk berättelse, där allt tycks hänga samman utan att vi helt begriper hur.

Själva berättelsen är till en början oklar och rapsodisk, svår att bringa reda i.

Ibland är skildringen väl rapsodisk och inte sällan önskar man att författarna hade borrat djupare i arkiven.

Boken beskriver en rapsodisk kräftgång från 30-talet, då den skrevs, och bakåt.

Problemet med utställningen ä r att den är för rapsodisk.

Att handlingen ändå blir ganska rapsodisk och flytande beror helt enkelt på att textunderlaget inte räcker till.

Det går också att låta sig roas av en rapsodisk lektion i amerikansk nutidshistoria och populärmusiknostalgi ( Mr Hollands opus är tydligt inspirerad av Forrest Gump, förutom av Frank Capras klassiska Livet är underbart från 1947 ).

Det blir en rapsodisk resa bakåt i en ångestriden mans förflutna.

Bitvis blir den annars lite väl rapsodisk och Ullsten är överdrivet sparsam med personskildringar.

Ändå blir hennes berättelse ganska otillfredsställande, för att den inte säger särskilt mycket som vi inte redan visste och framför allt för att den är så splittrat rapsodisk och brister så påtagligt när det gäller analys och mediekritiskt förhållningssätt.

Det finns ingen motivisk utveckling, utan det bygger på rapsodisk upprepning av fraser, med små förskjutningar och variationer – tekniker som liknar den senare minimalismens, men som också anknyter till vissa typer av folkmusik, som kan bygga på enkla motiv som upprepas och kombineras i ständigt nya varianter.

Men därefter blir hans närvaro vid seklets alla världsbränder mer och mer rapsodisk.

Vimsig och rapsodisk skildring av Warhols mördare