Släntra i en mening

Han skulle lika gärna kunna vara vilken Söderbroder som helst som råkat släntra in på Södra teatern denna kväll.

På Alonissos tycks turisten betraktas som en kuf som bara råkat släntra av färjan.

Bara när andan faller på, oftast framåt natten, kan han släntra in på något café cantante där han har sin fasta publik och sjunga.

Han -- tredjebasunisten -- släntra fram till pojken mens dom höll på att packa ihop efter spelningen.

Klart står också att grabben är en IRA-terrorist som har undkommit en massiv aktion för att fånga honom, något som i sig är obegripligt när man ser mr Pitt släntra nedför den minerade gatan med lagom motvind i sitt fönade hår.

Andra intressanta utställningar väl värda att släntra förbi är exempelvis Galleri Kleerup som visar Folkform, Alexander Lervik och Katja Pettersson.

Ja visst kan ni det, tänker jag när jag ser dem flamsande släntra ut i eftermiddagens majsol.

Många fick släntra från platsen efter att blott ha fått en hastig skymt av kungen innan denne höll sitt tal och påbörjade fanutdelning till förtjänta medborgare och organisationer.

Få musiker kan släntra in på scen så som Blur.

– Det är ingen allmän gata, men vill du släntra igenom är det ingen som stoppar dig, lovade Månsson.

Men släntra förbi liksom av en tillfällighet.

Drabbas jag av ett plötsligt anfall av hunger eller hemlängtan eller både och, har jag tagit för vana att släntra iväg till en särskild italiensk restaurang här i London.

Det är naturligtvis helt sjukt att lagkaptenen kan släntra ut i den mixade zonen, stanna 54 sekunder hos skrivande press och sedan hänvisa till en egen kommersiell produkt.

Man ska kunna släntra ner, lyssna på medeltida musik och ta en öl.

Jag tvingar mej att sänka takten, att stilla släntra.

Man kan släntra i gallerier och små butiker, ta en cappuccino på ett kafé eller en trerätters på någon av de många restaurangerna.

Jag satt kvar på läktaren och skrev och bara några meter nedanför såg jag honom och ett par kompisar släntra fram längs sidlinjen.

Som ung punkare i Göteborg brukade jag ramla in och ut från rockklubben Errols på Magasinsgatan, punkbandet Attentats replokal i Fryshuset och diverse kortlivade svartklubbar för att till slut släntra hemåt ( alltid till fots ), och vinka till tidningsbuden som just inlett sina rundor.

Jag måste ha slumrat till igen strax efter att jag sett Sebastian resa sig och slött släntra ned mot floden.