Sorgmod i en mening

Drickandet har förflackats och det finns ingen stolt hantverkstradition längre. ” Astor visar tecken på sorgmod vid minnena från den gamla goda tiden.

Men de laddas med innebörd, som lyfts än mer av refrängens förföriska bilder: ” Four strong winds that blow lonely / Seven seas that run high. ” Ian Tysons strama sång och Sylvia Frickers mjuka andrastämma skapar ett stycke i sitt slag oöverträffat sorgmod.

En gammal människas ansikte döljer sig i denna barnsliga bild -- ett sorgmod som om hon hade varsnat någonting som hon aldrig borde ha sett utan borde ha förskonats ifrån, och som hon vet att hon skall möta igen.

I samband med nära och käras frånfälle kan det naturligtvis vara passande med lite sorgmod och negativ sinnesstämning, men även här finns en del att göra.

Jag stannade bara en kort stund, bara länge nog för att hinna ta det jag behövde, och tröstades i mitt djupa sorgmod av tanken på att staden gav mig ett ständigt tillflöde av magnifika främlingar.

Jag ser att allvaret i hennes ansikte, vakenheten, på en gång vittnar om ett sorgmod och om ett begär.