Storslagenhet i en mening

Ben blev tagen av landskapets tomhet och storslagenhet, och även av dess -- skenbara -- bördighet.

Miljontals människor har fått sina första erfarenheter av symfonimusikens storslagenhet och spänning genom att lyssna på denna orkester, säger Lockhart.

Det är sådant som numera på filmspråk kallas ” episkt ” – det vill säga att den stora berättelsen är ihoptryckt till storslagenhet

Det blir ett antal kvällar med melankoliska paljetter, lidelse, dramatik, zigenska klanger och småskalig storslagenhet.

Utan privatfinansiären Françcois Blanc ( som också stod bakom Parisoperans finansiering ) hade projektet i sin storslagenhet aldrig kunnat genomföras.

Vid det laget en kultfigur innan ordets sentida innebörd var uppfunnen, en man som i sin självironiska storslagenhet tålte att både älskas och skrattas åt.

Med sedvanligt poetiskt handlag får Johan Thurfjell mig att stanna till och finna storslagenhet i det lilla.

Lite som Magnus och Brasse är de två kontrasterande temperament: den vuxne gentemot barnet, petimäterns småttighet mot visionärens storslagenhet, besserwissern mot den spontana charmknutten.

Och ett par fina halländska landskapskildringar, som inte är i behov av vare sig Lofotens eller Islands ödsliga storslagenhet.

Måhända är den påstådda skatten i själva verket inget annat än de känslor som fyller betraktaren – naturens storslagenhet, gåtfullheten och upplevelserna av skönhet och hänförelse, kanske även vemod och sorg.

Nakna skådespelare, ditsläpade kokadaver och Greenaways omisskännliga storslagenhet räcker för att dra fulla hus.

Begreppet storslagenhet måtte ha sitt ursprung i Alperna.

Någon brist på storslagenhet råder inte i de svenska fjällen.

Och dessa bilder ” hyllar kosmos storslagenhet, men samtidigt inbjuder de till spekulativt betraktande av vårt förhållande till bilder och vad de representerar ”.

Bearbeta alla plågsamma, malande tankar under intryck av naturens storslagenhet.

Tankarna kunde präglas av både fantastisk fantasi och storslagenhet.

Som litteratörer – Lysholms egen benämning på sig själv – har de ett gemensamt: det finns något osannolikt hos dem, något av fiktionens storslagenhet.

För honom var det först de små tingen som var verkligt stora, och denna storslagenhet hos tillvarons minsta beståndsdelar avtvingade honom en vokabulär som i sig var svårtillgänglig.

Det är sådant som numera på filmspråk kallas ” episkt ” – det vill säga att den stora berättelsen är ihoptryckt till storslagenhet.

På franskt vis blir det en byggnad som går utanpå det mesta i storslagenhet.