Tycka i en mening

En onödig ballast, kan man tycka, på den här mer eller mindre symboliska färjeturen mellan två liv.

Möjligen kan man tycka att Ulf Starks berättartext som formulerar Aligermaas drömmar om att få rida den vita hingsten under Naadam är onödigt upprepande, och att de stiliga bilderna kunnat tala mer för sig själva.

Jag antar att sonen och hans kompisar skulle tycka den var mesig idag.

Man kan tycka att det skulle vara vanligt, men vi har varit förskonade, säger Carina Skoog.

- Folk får tycka vad dom vill.

Man behöver inte vara särskilt insatt för att tycka att det här är kul, min mamma garvade ju åt pilsnerfilmsparodin - trots att hon inte vet ett dugg om Orups texter, protesterar Lindström som snabbt får veta av Djanaieff att " så, så hon är ju trots allt din morsa, glöm inte det.

Jag önskar att jag kunde tycka mer om det än vad jag i själva verket gör.

Även de yngre verkar tycka att det är skönt att slippa den gängse fyllan och bråken.

Så här kan jag ju inte tycka!

Man kan tycka att de kanske inte är så unika, rent musikaliskt och melodiskt.

Absurt kan man tycka.

Om det kan man ju tycka vad man vill.

Det är svårt att tycka annat än att det är sympatiskt både med konstsatsningar och nya sätt att göra radio.

Han är avlägsen, kan man tycka, och har inte mycket med järnvägstrafik eller hotellnäring att göra.

I det här fallet handlar det om uttalanden som både du och jag skulle tycka är alldeles förfärliga, men regeln om den fria debatten och vikten av yttrande- och tryckfrihet gör att vi får vara väldigt sparsmakade i våra bedömningar, säger Anna Skarhed.

Se det så här, sa han: er moster -- han ändrade sig med en nickning -- din moster, sa han, din moster lider inte, hon minns inte, och hennes hemsyster, jag tror hon heter Rut, hon kommer någon timme varje morgon, till sist kommer din moster att tycka att hon alltid levt här, hon kommer inte att minnas något annat.

Jag funderade på att skicka med honom en lunchkorg, men var rädd att de andra skulle märka det och tycka att jag trängde mig på.

Han var hela tiden rädd för att sonen skulle komma i kläm eller börja tycka illa om honom.

En utmärkt bas för ett bra liv, kan man tycka, men Frank är en i grunden rastlös och olycklig man som inte förmår smälta att ett av hans barn dött och att hans hustru övergivit honom.

När Roy Isaksson talar om " källsprång av intighet ", ser " osynliga emblem " i naturen eller läser sitt eget själstillstånd i ett träd - " det är jag, invärtes " - kan jag inte tycka annat än att det är klichéfyllt allmängods.